Från Corren tors den 15 maj 2008

"Mina elever ska ha sin gymnastik" 

En trasig moped ligger bakom Göran "Lugi" Cederbergs yrkeskarriär som gymnastiklärare.
Han upptäckte nämligen att han både mådde bra och förbättrade idrottsbetyget av att trampa
en mil varje dag på en lånad cykel.
 

– Som liten var jag klumpig på idrottstimmarna. Jag hade dåligt betyg och blev alltid vald sist till lagen, berättar Göran. Ändå gillade han sport,
särskilt fotboll, och följde med intresse Malmö FF hemma i Skåne där han är uppvuxen (född i Stockholm).

– När jag var 17,5 år kom vändningen för min egen del, minns han. Moppen som jag körde till skolan gick sönder och jag hade inget annat val
än att låna pappas cykel.

– Givetvis var jag ute i dålig tid och fick trampa de fem kilometerna som en galning. En mil på cykel varje dag tog på krafterna, men efter hand
märkte Göran skillnad på konditionen.

– Jag mådde så bra att jag sålde mopeden. Pappa blev glad och gav mig cykeln. Och på den vägen är det. 

Blev Lugi

Egentligen är Göran mer känd under smeknamnet Lugi. Idrottsintresset växte i takt med att han blev äldre och i samband med studier i Lund
provade han alla sporter som fanns i just Lugi - Lunds Universitets Gymnastik- och Idrottsförening.

När han sen flyttade till Lillsveds Gymnastikfolkhögskola för att läsa till idrottsledare stod det LUGI tryckt på alla hans T-shirtar. Eftersom tre
stycken på skolan hette Göran så fick jag snabbt mitt smeknamn. 

Mest östgöte

Efter studierna på Lillsved flyttade Göran runt, till Kalmar, Fagersta och Örebro och vikarierade som idrottslärare. 1981 kom han in på GIH
i Stockholm och när också de studieåren var avklarade fick han syn på en annons i lärarnas facktidning om en ledig tjänst på Charlottenborgsskolan
i Motala. Där blev jag kvar i 24 år. Nu är jag mer östgöte än skåning.
 

I dag bor Göran och golden retrievern Nisse i en villa i Motala. De är ett tight radarpar. Nisse är så intresserad av vad som skrivs om husse
att han ideligen buffar med nosen på pennan.

– Husse och hund fyller hundra år tillsammans i år, säger Göran. Nisse är fem, det blir 40 hundår. 

Går på händer

Sedan ett år tillbaka arbetar Göran på Platengymnasiet och Carlsund. Därmed har han nått ett av sina mål.

– Jag har alltid velat jobba med gymnasieelever. De är lättare att resonera med, det blir mera undervisning.

Ibland deltar Göran i lektionerna. Ger sig in i någon tennis-, pingis- eller badmintonmatch till exempel. Och ibland går han på händer.

– Det är min specialitet. 55 meter är rekordet från 1977. Sen blev det för mycket mjölksyra i armarna. Hjula och göra kullerbyttor
är heller inga problem. Men volter fixar jag inte. 

Nisse är sugen på något att äta och till slut lyckas han blidka husse. Han far ut till korgen i hallen med sin nyvunna pinne och tuggar
så att det knakar. Inget märkvärdigt 

Vad är det bästa med yrket?

– När man får eleverna med på noterna. En gång hade jag haft teorilektion om styrketräning. På eftermiddagen mötte jag en kille på
gymmet. Han hade blivit inspirerad och sugen på att prova. Det kändes kul.

Men på fredag, när du fyller år, får eleverna klara sig själva?

        Absolut inte. Att fylla 60 är inte så märkvärdigt. Mina elever ska ha sin gymnastik!

Att stå på händer är ingen match, eller...?
            Idrottsläraren upp o ner vid 60 års ålder framför en gymnasieklass i Sporthallen.